lördag 25 februari 2012

Jag vet inte vad som är värst...

..när någon tror att det är något fel i huvudet på mig bara för att det är fel på kroppen eller när någon tror att jag inte klarar av ett dyft med min kropp bara för att jag har ett rörelsehinder. Men båda två är fan bland det värsta jag vet.

Idag på gymmet var det en kille som frågade om jag ville ha hjälp att få på mig kläderna när jag hade duschat, precis den frågan man längtar efter när man precis fått på sig kalsongerna och sitter och pillar över strumporna över tårna. Det fick mig att tappa musten totalt och fundera på hur illa allting egentligen ser ut att vara (vilket ledde till att speglar varit ännu jobbgiare än vanligt idag..). Lite fel läge för en sån kommentar efter att jag precis hade återhämtat mig något så när efter min totalt misslyckade äggskalning av 4 ägg som tog nästan en kvart! Om andra inte ens tror att jag klarar av att få på mig kläderna själv så kan man ju undra hur det står till med allt, det har jag suttit och gjort resten av dagen och inte fan blir jag piggare av det.. Ibland vill jag bara isolera mig med inställningen att livet inte är till för såna som mig, vi bara retar upp andra...

Ikväll får jag deppa och tänka, sen får det vara slut med det..

2 kommentarer:

Jenny sa...

Men du! Han ville ju faktiskt bara vara schysst, tänk vad SNÄLL han var egentligen. Även om jag vet att du inte alls uppskattar det.. Och att såna som du bara retar upp andra, det finns väl inga andra som du? Du är ju precis lika annorlunda som alla andra och retar upp andra lika mycket som andra gör, tyvärr.. :) Sen skulle jag aldrig erbjuda min hjälp till nån jag retade upp mig på, det skulle väl vara det sista.. Du är ju bäst! Deppa och komma igen verkar vara livets melodi det ;) Saknar och tänker på dig kära bror!

Rickard sa...

Ja, jag vet att det är jag som tar det på fel sätt.. Det var egentligen helt fel att ta det som jag gör. Och jag vet inte riktigt varför jag gör det. Tack, känns lite bättre idag :)

Saknar dig med! Kram!