Liten besvikelse

Igår var det tävling i RaceRunning i Norrtälje. Tävlingar var rätt kaotisk med tidsschema, vilka som skuulle springa i vilka heat o.s.v. men efter lite förvirring så fick vi springa alla våra lopp :)

Första loppet var 60 meter, jag var seg och slutade trea. W slog mig med 2 dm ungefär!

Sedan följde 100 och 200 meter, de gick iaf bättre :) Sist på dagen var 800 meter. 800-meterslopp tycker jag är svåra att lägga upp rent taktiskt, samma sak med 1500 (som jag sån tur är slipper i Holland). Jag vill ta ut mig så jag är helt död när jag kommer i mål, det ska liksom göra ont. Det ska vara en lagom dos dödsångest sista 200 meterna. Under loppet igår hade jag en massa energi kvar på upploppet, det var inga problem alls att öka en massa. Rätt korkat. Visst, lite energi måste man ju ha kvar för en spurt. Och i mål så var jag inte alls så död som jag hade planerat att vara. Jag antar att det är mer träning på 800 meter som är lösningen så jag lär mig känna kroppen bättre och vet ungefär hur jag ska lägga upp loppet taktiskt. Jag använde gps-klockan på tävlingen igår, den var grym för att få tid per km, särskilt på det långa loppet, 100 och 200 hann jag så klart inte kolla på de.

Vad svarar man? :)

Förra fredag när det var dags att säga tack och hej till tränarna från Ungern efter två veckor med rolig och tuff träning så sa en av tränarna något som gjorde mig stum men väldigt glad;

"Thanks for these two weeks, it has been a pleasure to train you. You have an unbelivable physical strength and your mental toughness is even more unbelivable, I guess you know what I mean..."

Vad svarar man på det liksom? Jag som alltid har haft svårt att se mig själv som stark psykiskt, även om jag har blivit lite bättre på den punkten under de senaste åren! Men det kanske är så, för att kunna vinna mot en CP-skada och orka med att kämpa emot den varje dag så behövs ett starkt psyke? Vad vet jag, för mig är det ju vardag, jag vet ju liksom inget annat.. Kanske är ett starkt psyke ett måste för att få en stark kropp?

Balansgång på tunn lina

Lärvärd artikel om träning när man är liten och har en cp-skada http://www.abc.net.au/rampup/articles/2013/07/29/3813511.htm jag håller inte med om att det är så hemskt med träning som det framställs i artikeln. Så länge man utvecklas och träningen gör saker bättre så tycker jag träning är en bra sak. Självklart, det är tufft och man får ju inte bli för nöjd med hur kroppen fungerar för då tappar man gnistan som behövs för att hela tiden sträva efter att bli bättre. Jag hoppas att flickan i artikeln kommer att inse hur bra träningen varit när hon blir äldre!

Jag tycker att det är en skitsvår balansgång, att alltid ha en liten ilska i sig själv på kroppen och sin skada och utmaningen som den ger en för att ständigt vilja bli bättre och samtidigt acceptera sig själv och att det är tillräckligt bra som det är, jag duger. Smått klurigt! Jag löser det ofta genom att vara nöjd med kroppen på vissa sätt/vissa delar av den och mindre nöjd med andra.. Höger arm t.ex. har jag alltid en ilska mot. Okej, inte alltid faktiskt. Den är förbaskat bra när jag har varit ned och köpt en smoothie på flaska i kiosken på jobbet, tar jag flaskan i höger hand när jag går upp till mitt rum igen så har höger hand skött om skakningen på vägen, helt automatiskt! Praktiskt och tidsbesparande :P