Tänk om det vore lite annorlunda ändå

Ibland skulle jag vilja vara en stor tung ångvält istället för en liten mask som blir tillplattad.. Vissa saker är dömda att misslyckas redan på förhand, men en bra inställning och lite styrka trodde jag skulle räcka långt den här gången men så blev det icke. Saker som har skurit är fan inte lätta att smörja upp och få att fungera igen, oavsett hur fin olja man försöker smörja med.

Bredband trodde jag skulle vara lätt att fixa

opennet låter ju jättebra, kunna välja leverantör helt fritt. Jag trodde att alla företag som var anslutna till opennet kunde leverera till alla adresser som är anslutna, så bra verkar det inte vara. Jag har hittills inte hittat någon som kan leverera till min adress... Det lär bli ett internetlöst liv några dagar.

Springa i möbelbutiker

är ganska så kul, men det är svårt att veta vad som kommer att passa.. Haha, prova soffor är roligast. Kasta sig bakåt i dem och känna vilken som är skönast!

Sängbestyret!

Idag åkte pappa och jag in till IKEA i Uppsala för att köpa säng och sängstomme till flytten på onsdag. Att hitta en bra säng var lättare sagt än gjort men jag fick hjälp av en jättesnäll tjej som jobbade där. "Problemet" började redan vid första frågan; "sover du på rygg, mage eller sida?". Alla tre stämmer in på mig under olika delar av natten :P Hon frågade aldrig om jag brukar vakna med bäddmadrassen på golvet, kanske finns det inga specialsängar om man gör det... Hon sa att det var svårt att hitta en säng som jag kommer sova perfekt i på både rygg och sida och det förstår jag är typ omöjligt. Det blev en mjuk säng som jag ligger skönt i på rygg och en bäddmadrass som gör att jag sjunker ner lite, förhoppningsvis är det bra och kommer göra så jag inte rullar runt lika mycket :) IKEA har en cool garanti på sängar, om det blev fel hårdhet på den så får man komma tillbaka inom 90 dagar och byta hårdhet! Tydligen ska man ha helt olika kuddar när man sover på rygg och sida, det hade jag ingen aning om. Så på min TODO-list står nu att lära mig ta en ny kudde i sömnen när jag byter sovställning..

Den här helgen har jag längtat tillbaka något grymt till SF och livet jag/vi levde i våras, fy fan vad grymt bra det var, jag vill tillbaka..

Väderkvarnar och vindskydd

"När förändringens vind blåser bygger en del vindskydd medan andra bygger väderkvarnar." - Mao Zedong.

..Den här gången ska jag bygga väderkvarnar!

Ett steg närmare rätt?

Ibland så tänker jag alldeles alldeles för mycket på en massa gammalt. Eller tänker på en massa gammalt gör jag väl egentligen jämnt men ibland gör jag det mer än annars, senaste veckan har varit en sån vecka.. Mest känns det egentligen onödigt eftersom man ändå inte kan ändra på något av det som varit.. Men det är ju så lätt att göra ändå.. Det mesta är sånt som jag bara borde släppa och inse att det är ett passerat kapitel och inte gå och känna mig som en rutten människa på grund av det varenda dag..

Jag fattar liksom inte, hur jäkla mesig var jag egenligen när jag var liten? Hur lågt värdesatte jag mig själv egentligen? Antagligen betydligt lägre än vad jag gör nu. Jag hoppas att jag har blivit lite bättre på den punkten iaf. Och hur ruttna är egentligen barn mot varandra? Fy fan vad jag hatade de 2 åren i skolan när mitt klassrum var 1 våning upp, trappor var ju egentligen inga problem så länge jag kunde hålåla mig i räcket. Det var just det att när vissa personer kom på att jag behövde räckena för att komma ned så var det ju jätteroligt att ställa sig och blockera ledstängerna på båda sidorna.. Och det var väl egentligen inte så konstigt att de gjorde det, jag stack ju ut och var lätt att reta upp sig på och smälte inte riktigt in. Det sjuka var väl snarare att det tog så lång tid innan jag tyckte att det var fel och såg till göra något åt det.. Sen att jag tillät folk göra mitt liv till ett helvete flera ggr efter det vid andra tillfällen och på andra sätt är väl kanske ännu värre..

Mission Impossible?..

Vissa dagar känns det som ett omöjligt uppdrag att vara starkare än mig själv och krafterna i kroppen som bara ligger och väntar på ett bra tillfälle att få ställa till med satyg :(

Vissa saker förändras aldrig

För några dagar sen när jag städade ur mitt vitrinskåp hittade jag 2 stycken bilder från när jag var liten. På ett av dem var jag kanske några månader gammal och på det andra några veckor. Det var rätt coolt att se det dör jag bara var några veckor gammal för det blev så tydligt på något sätt hur jag fick kämpa med exakt samma saker då som jag kämpar med nu. Höger arm låg precis i det läget som den vill komma till än idag om jag låter den göra som den vill.. Och leendet såg ut precis som det gör idag om jag ler utan att visa tänderna. Vänster mungipa rörde sig som den skulle men höger rörde inte mycket på sig! Rätt vrickat hur det kan vara så lika nu 24 år senare som det var då, lite läskigt på något sätt. Vissa saker förändras aldrig oavsett hur mycket man vill att de ska förändras..

Bild kommer när jag har packat upp sakerna i nya lyan, kortet ligger nedpackat i någon flyttkartong nu..

Jag blir förbannad av att läsa sådant här!!

Vilken jävla pissigt land vi bor i ibland, med sjukvård och habilitering som inte förstår mycket, läs citat på; Läskigt citat från en konversation mellan en person med cp och habiliteringen .

Vaddå, ska man inte träna bara för att det gör ont att ha träningsvärk?! Va fan, det är väl inte värre att ha ont av träningsvärk bara för att man har en cp-skada jmf med om man är en elitidrottare? Det finns inget bättre än en grym träningsvärk i de musklerna man har satsat på att döda! Det om något visar väl att man är på rätt spår och har gjort ett bra jobb och kan vara nöjd? Det är ju helt sjukt att det finns personer 2012 som jobbar med personer med rörelsehinder som INTE tycker att träning är bra.GAH!

Jag kan säga så här, när jag började träna i våras så var jag galet glad de gånger som kroppen kändes grymt bra när jag gick från gymmet, när det kände som att jag skulle lätta flyga iväg, när det bara kändes lätt och jag kunde göra vad som helst utan att musklerna blev spastiska och jobbiga. Det var helt fel. Anledningen till att kroppen kändes helt underbar var ju för att musklerna som jag hade tränat (och som var lutkörda i botten och inte orkade göra något) de muskler som normalt är spastiska, men vad händer då när man äter mycket efter träningen och vilar? Jo de musklerna växer. De senaste månaderna har jag helt ändrat mig när det gäller det här; ju mer ryckig och jobbigt kroppen är när jag går från gymmet desto bättre är det! För det betyder ju faktiskt att de muskler som normalt håller emot de spastiska musklerna är körda i botten och orkar inte hålla emot. Och det är ju precis de musklerna som behöver träning och behöver bli starkare för att vardagen ska bli lite lättare. Ganska logiskt när man väl kommit på det va?

Jag blir bara arg! Vart fan är världen på väg? :( Behöver jag säga att jag ska köpa boken?

Ny blogg?

Det känns som att det är dags att skaffa en ny blogg igen, jag är ju faktiskt inte i USA längre.. Jag måste bara komma på ett vettigt namn som inte är taget. Förslag?! Och har någon något förslag på något annat ställe en blogspot som är bra? Har ledsnat lite på bloggspot.

Sådan mor sådana barn

Igår när jag var och handlade på Hemköp i Björklinge så var det en liten unge som glodde som fan på mig, till största del på mina ben och min högerarm. Jag hade stor lust att fråga vad han tyckte var så fascinerande med dem!! Men det gjorde jag inte.. Av mängden som han glodde kunde man nästan tro att jag hade glömt att ta på mig både byxor och kalsonger och gick och dinglade med pungen hängande alldeles öppet....

Sen efter några minuter när jag stötte ihop med honom och hans mamma så glodde mamman lika mycket! Jag funderar alltid vad såna personer tänker just då.. För jag är ju inte direkt ensam om att gå med krycka!

Soffpotatis och mål

Jag har blivit värsta soffpotatisen sen jag kom hem från usa.. Iaf i jämförelse mot USA-tiden. Men de två senaste veckorna kanske det inte är så konstigt att jag inte har orkat eller hunnit träna, 2.5 timmar i bil per dag i kombination med nytt jobb tar ut sin rätt! Men det kommer bli bättre när jag flyttar tebax till sthlm och kan börja träna på jobbet :)

Men jag har satt upp lite träningsmål iaf, för någonting måste jag ju ha att sträva efter..

• Jag vill klara av pull-ups och dips, till att börja med 5 av vardera. Känns som ett svårt mål men det kanske kommer gå på sikt :)
• 20 push-ups (smala armhävningar) utan vila ska jag klara, för tillfället klarar jag kanske 10, sista exjobbsdagarna i våras gjorde jag 13 en gång i timmen en hel dag, exjobbet tog slut innan jag kom upp i målet 20 per dag! Det var E som började med att göra 5 armhävningar varje timme en dag och sen öka 1 armhävning per dag, alltså dag 2 6 armhävningar i timmen. Jag började oxå men typ en vecka efter henne och kom inte upp i 20 som var målet även för mig.
• 100 kg i benpress, inte på riktig med skivstång, det känns lite farligt, men i maskin :) Nu klarar jag 80 kg en bra dag, innan jag började gymma i våras var det tungt med 50 kg..
• 50 kg i bänkpress! 35 kg är jobbigt nu, jag är fruktansvärt svag när det kommer till bänkpress! Men det är iaf bättre än det var i våras när det var galet tungt med bara skivstången på 22 kg.
• Jag ska klara att göra den där jävla plankan på höger sida från fötterna! I åtminstone 15 sekunder utan att dö!
• Och det viktigaste av alla mål, minska skillnaden mellan höger och vänster sida.. Det ska skilja mindre än 25% i styrka..

Styrketräning är mycket roligare än annan träning hemma som bara går ut på att få mer rörlighet, den är självklart viktig oxå men på gymmet går det ju faktiskt att se att man blir starkare och starkare! (eller står still, hehe)

Något som jag ofta brukar tänka på när jag är på gymmet är att när spasticiet har ett finger med i spelet gäller det att alltid sträva efter att bli starkare än sig själv, både fysiskt och mentalt! Vara starkare än sig själv låter som konstigt men vad jag menar är att rätt muskler måste bli starka för att kunna vinna mot de muskler som alltid gör allt för att vinna, de muskler som får lite för mycket signaler från chefen, hjärnan!

TRÄNINGSVÄRK! :D

Idag har jag haft en underbar träningsvärk, precis lagom, i både bröst och armar! Det var grymt nice att träna igår för första gången på över en vecka, det behövde jag :)

En del skit skulle jag kunna vara utan under vissa perioder..

Ibland så ledsnar jag så brutalt mycket på min kropp och det som inte fungerar som det ska.. Allt jag vill är att skita i kroppen och det som inte fungerar och leva livet precis som om den skulle fungera som den ska men det går ju inte. De flesta dagar bryr jag mig inte om att det är som det är men ibland kommer det en period när det känns extra tungt.. Just nu är en sån period, en period när jag bara känner för att skita i all träning, allt, det kommer ju ändå aldrig att bli bra så vad spelar det för roll? Men så klart vet jag att det är fel.

Det är så galet jobbigt att vara den enda(?) i en hel matsal som sitter utan en bricka under tallriken, visst jag får ju fortfarande med mig maten själv men ändå. Nej matlåda är förbannat jävla bra. Då smälter jag åtminstone in lite.. Jag funderar allvarligt på att börja med matlåda igen även fast jag har pengar till att äta i lunchrestaurangen nu.

Jag har för mig att jag för ganska så länge sen skrev ett inlägg om hur spasticitet och min kropp påverkas av olika situationer och känslor, det är lite småjobbigt nu med nytt jobb. Nytt jobb = lite grejer då och då som jag är nervös för. Inget fel med det.. Det jobbiga är bara att min kropp kan göra vad fan som helst, nästan, när jag blir nervös. Benen far hit och dit, tal och ansiktsmuskler fungerar inte för fem öre, jag måste sitta på höger hand för att ha en chans att den ska vara still. Det slutar med att jag är mer nervös för vad kroppen ska hitta på när jag blir nervös än vad jag är nervös för det jag egentligen är nervös för. Det drygaste av det är faktiskt att jag i olika grad förlorar kontrollen över ansiktet (Finns en anledning till varför jag alltid har avskytt skolfotograferingen). De som umgåtts mycket med mig har väl mer eller mindre märkt att det är så. Det här att klämma fram ett leende när det är dags för fotografering är inte lätt alla ggr när ansiktet vill något helt annat. För det mesta slutar det med att jag ser ut som jag vet inte vad.. Baksidan av det är ju faktiskt att många kan uppfatta mig som socialt konstig..

Så det jobbiga är egentligen inte det direkta som kroppen hindrar mig från att göra utan det indirekta, de konsekvenser som de saker jag inte kan göra får. Några kilo mental styrka till skulle inte vara helt fel, då kanske jag skulle orka hålla mig ovanför ytan lite oftare.

"And everybody's listening, cause we all need to hear..."