Ibland tar tålamodet slut..

..jävla förbannade kablar och elektroder! Oj vad jag ledsnar på att inte kunna röra mig när jag har dem på mig ibland. Trots att mamma hjälper mig på med dem nu när jag är hemma så är det drygt att få dem att sitta där de ska. Och sen att jag knappt kan röra mig i 90 minuter för att jag är rädd att de ska lossna gör inte saken bättre.. Jag hoppas att de gör mer nytta än vad jag själv känner av! Annars är det tveksamt om det är värt slitet i längden.

Osså var det den där pärmen

I tvåan (eller om det var trean?) när vi satt och pluggade till någon tenta som jag och en kompis trodde skulle bli den första som vi kuggade så kom vi på att man borde ha en pärm för kuggade tentor. Det här var en liten förbjuden pärm som man så klart skulle undvika och helst skulle den förbli tom. Men när den här pärmen var full (av kuggade tentor) så var det dags att fundera på att hoppa av, det var liksom gränsen, var den pärmen full så kanske man inte klarade av kth trots allt. Jag köpte ingen pärm under den tentaperioden men tentaperioden efter gick jag faktiskt och köpte en pärm som sedan fick stå i ett skåp i min lgh under hela kth-tiden. Den förblev tom, men den fanns. Jag valde en normaltjock pärm :P Jag funderade först på att välja en som har 100 mm bred men jag tyckte det var lite väl pessimistiskt.. :P

Det här ska jag kunna om ett år!

Sist när jag träffade C på concor så föreslog han att jag skulle testa att hänga mig upp och ned i ringarna, det lät som att han trodde att jag hade en ärlig chans att klara av det, tyvärr var jag för svag i magen men det är egentligen skitsamma att jag inte klarade av det. Det coola tycker jag är att träna med en person som vågar prova otippade saker och utmana min kropp! En dag ska jag kunna hänga upp och ned i ringarna, jag måste bara biffa upp de 6 musklerna som omger naveln först..

Coolt!

..antagligen är jag väldigt efter men fasen vad coolt det är att kunna sitta och elta efter appar på datorn och från datorn installera dem på telefonen! :)

Håhå!

För några månader sedan när första snön kom så var jag väldigt bitter över snön när jag såg hur osymmetriska mina steg var, ett snyggt skoavtryck och ett skoavtryck som följdes av en lång svans efter där tån hade skrapat i. Så kunde det ju inte vara = det var hög tid att börja fokusera på att lyfta på fötterna. Idag så var stegen nästan symmetriska, allt som syntes var en liten grej framför högerfoten på vissa av stegen. Fokus och beslutsamhet gör skillnad :)

Tävling!

För någon dag sen så bestämde E och jag att vi skulle ha en tävling nu på vårkanten/slutet av vintern; först till 5 strict dips! M.a.o. dips helt utan fusk! Vi båda har som mål att klara av det och en tävling måste ju göra att målet uppnås fortare? Jag klarar av 1 eller 2 om jag har tur utan fusk nu så jag har en bit kvar.. Triceps och axlar kommer tränas flitigt närmaste tiden. Jag ska vinna!

E: Är det "bara" ära och prestige vi tävlar om?! Inte så bara iofs! Vinnaren kanske ska få äran att sätta ihop en wod till förloraren? ;)

Mmhmm!

Det enda som lyser upp är någon gatubelysningsstolpe lite här och där, det enda som hörs är snön som knastrar under skorna, när man står still så är tystnaden nästintill total, någon bil hörs väldigt avlägset. Det känns som att man är ensam i hela världen eftersom man inte ser skymten av en enda annan levande människa. Finns det någon bättre avkoppling? Jag tvivlar.. Promenader i ensamhet är rätt så underbart ibland, idag var den behövlig :)

:)

Det är så galet härligt att höra från de allra närmaste och bästaste, mamma, pappa, mormor och morfar att de tycker att det ser bättre ut än vad det brukar göra när jag går. Det är en sak att det känns ganska så bra i kroppen och jag känner mig avslappnad men det är galet mycket roligare när personer runt omkring mig oxå lägger märke till att det är en topp för tillfället :)

Det enda man kan vara säker på..

För någon vecka sedan såg jag det här videoklippet:

   

Fasen vilken grym människa! Så otroligt viktigt arbete han gör, man kan ju tycka att alla som sitter i rullstol borde vara experter på att köra rullstol, så är det tyvärr inte.. Undra hur många som sitter i rullstol som har utmanat sig själva så mycket så att de faktiskt har ramlat ur stolen? Hur ska man kunna veta vart gränsen går, vad som är möjligt i livet, vad man klarar av om man aldrig försöker göra något och misslyckas? Innan man har misslyckats så har man ju faktiskt alltid tagit till en säkerhetsmarginal i det man gjort.. Jag har flera kompisar som jag rent ut sagt har blivit förbannad på för jag tycker att de gör rullstolen till en ursäkt och inte överhuvudtaget försöker att utforska vad som faktiskt är möjligt att göra med den. Visst man kan slå sig och göra illa sig när man misslyckas men även det är väl en del av livet?

När man ligger där på marken och har ramlat, oavsett om det beror på att man har ramlat ur sin rullstol eller om kryckan och benen har tagit en helt annan väg än beräknat så är det bara en sak man kan vara säker på; det kommer hända igen, om det händer om 10 sekunder igen eller om 10 månader har man ingen aning om men det kommer hända, och att ligga kvar och tycka synd om sig själv är inget alternativ. Frågar är inte om utan när. Ibland kanske man till och med ligger där för att man försökt med något galet som var lite för tufft och vågat? (då förtjänar man att ge sig själv en klapp på axeln även fast man ur ett visst perspektiv har misslyckats!)

Sen diggar jag hans galenhet och beslutsamhet, synd att han inte kom enda upp till toppen på Keb.. :( Men det är respekt att våga sig på att bestiga Kebnekaise när man till vardags sitter i rullstol!! Och försöka släpa sig upp med hjälp av enbart armstyrka är styrka! Det go:et och modet skulle jag vilja ha. Tips på galenskap att göra tas tacksamt emot!

"I`ll do anything to get what I want, aim even higher"

Och nöjdare fick jag anledning att bli :)

I lördags var jag på OnRamp på concor, kort och gott ett intropass för att börja träna med skivstång. Många av övningarna kunde jag så klart inte göra med skivstång utan jag fick nöja mig med att göra dem med ett kvastskaft. En del av dem skulle jag antagligen klara att göra med vikter men ändå, better safe than sorry.

Men trots att jag inte klarade av att göra övningarna som det var tänkt så fick jag anledning att bli nöjd; jag klarade av att göra en squat (benböj) ned till 90 graders vinkel i knäna helt utan stöd från band! :) Sen blev det sisådär 119 stycken till under dagen vilket kändes ganska så rejält i benmusklerna dagen efter.. För ungefär 2 månader sen när jag började fundera på att ta kontakt med ett CF-gym så funderade jag på om jag klarade av att göra en benböj helt utan fusk från omgivningen. Så klart var jag tvungen att testa! Men innan jag vågade att testa så gick jag till sängen och hämtade samtliga kuddar och täcket och lade ut som en stötdämpande hög bakom rumpan. Och det var nog tur det för jag ramlade pladask som en gråsäl (=mycket mindre graciöst) på högen av kuddar och täcke! :P Hur coolt är inte det när man kan märka resultat av träningen på så kort tid?! :D Mycket grymt tycker jag :)

NÖJD! :D

På söndag är det dags för det första lite mer riktiga passet på concor, iofs ett pass där man själv får välja vilken av veckans 5 WOD:ar som man ska köra, men ändå :) Jag är glad, första målet uppnått, CHECK!

Jag är nästan lika nöjd med dagens träning! Den var bra på något sätt :)

Det var nära ett kabrak

När jag går en massa så ger muskelfästet mellan hälsenan och vaden i vänster ben upp. Ibland rätt så fort, ibland dröjer det ganska så länge. Idag var det väldigt väldigt nära att det gav upp helt, vad som händer då är att benet viker sig för att det gör så galet ont och sen blir det jobbigt att ta sig någonstans, ålande läge är nästan det enda som fungerar så, otroligt hett.. :P Idag stannade det sån tur var på ett stickande mellanläge som bara gjorde ganska så jätteont!

Att jag var arg som en stor flock bin när jag gick från jobbet till bilverkstaden för att hämta bilen gjorde inte att hälsenan fick ett lättare liv om jag säger så..  Jag hoppas att den återhämtar sig fort och blir som vanligt :)

Dessa läkarbesök som jag så innerligt hatar

..och mår så jäkla dåligt inför och bara vill kräkas på och slå på... Jag vet att det finns undersökningar och behandlingar som är ljusår värre än att gå och träffa en läkare och en sjukgymnast för att se om det går att göra något åt töntig liten höft. Jag är nog rätt så brutalt mesig när det väl kommer till kritan.. Men ändå blir det så jävla personligt på något sätt. På något sätt känns det som att det är allt jag kämpar för, allt jag jobbar för, allt jag sliter mig blodig för att bygga upp som ska bedömas, min älskade kära kropp. Och det känns så jobbigt när man redan på förhand vet att läkarna bara förstår en bråkdel av allt, att man återigen kommer få höra att man inte är som andra.. Nu tänkte jag skriva att kroppen är fel på fel sätt men det stämmer ju faktiskt inte. Det finns inga kroppar som är rätt eller fel, det finns bara kroppar som är annorlunda.

Inte blir det bättre av att man står där i bara kalsonger och två personer försöker förstå vad det är som gör att jag är så sned som jag är. Och under tiden så använder de ord och uttryck som jag inte förstår ett dyft av, kanske lika bra det kanske. Slutsatsen blev iaf att de trodde att jag antagligen kan få min höft att bli mer rak genom att träna "rätt" samt genom att vara mer närvarande i min kropp i vardagen. En typ av träning som de trodde mycket på kallas feldenkrais och kunde enligt dem hjälpa mig att komma åt de djupa musklerna närmast ryggraden som bidrar till stabiliteten. De kunde man komma åt genom att öka blodcirkulationen i de områdena, hur en muskel kan byggas upp genom att det bara går mer blod genom den har jag inte en aning om, jag tycker det är lite konstigt, för att bygga upp en muskel trodde jag att man var tvungen att aktivera den med träning..

Jag skulle även göra två olika röntgenundersökningar av höften, framför allt för att se hur dålig höften var så att de kunde utifrån dem avgöra hur hårt jag kunde träna utan att riskera att höften blir sämre. Jag tycker det känns lite onödigt, jag kommer inte börja träna mindre och lättare träning bara för att jag får reda på att höften kan hoppa ur, men det är väl bra att kolla upp iaf.. Jag kan ju liksom inte låta något som kanske kan inträffa snart om jag har otur styra mitt liv, vad skulle livet bli om man levde det så? Antagligen bra mycket tråkigare. Visar det sig att höften ger upp helt om några år så visst, tråkigt, men jag vill känna att jag använt den fullt ut och gjort så mycket som möjligt med den fram tills dess.

Tyvärr så sa de att det var direkt dåligt för mig att träna övningar som aktiverade båda sidorna av muskulaturen nere i mage och rygg (som t.ex. en sit-ups gör) eftersom det bara skulle göra sidoskillnaden större och jag skulle bli ännu snedare. Jag håller inte med där, jag tycker att det är fel. Jag resonerar så här; om jag ska kunna leva det liv jag lever idag så måste jag ha en sida som fungerar utan att svika mig, ett ben som klarar att bära upp min tyngd under stora delar av dagen och en arm som klarar av alla tunga lyft som vardagen innebär. Kort och gott åtminstone en sida i kroppen som har muskler och är någorlunda stark och kan kompensera för avsaknaden av styrka i den andra, självklart skulle jag föredra att även högra sidan var lika stark. Men på sjukgymnasten och läkaren lät det snarare som att det var bättre att gå åt andra hållet, att vänster skulle bli svagare. Där sa jag ifrån och gav ungefär förklaringen som jag skrev här ovan.. Det går ju liksom inte, tänk bara en sån sak som att jag inte skulle ha styrka i vänster arm att hugga tag och klamra mig fast i ett trappräcke när jag är på väg att ramla i en trapp, då skulle jag garanterat ha några framtänder mindre..

Och det här att vara mer närvarande i kroppen i vardagen förstår jag inte hur jag ska kunna uppnå, det är jag redan. Det är inte bara under träningspass som man ska träna, ska man bli bättre i kroppen måste närvaron och fokuset finnas där jämnt, 24-7. Bara under den tid som jag skrivit det här inlägget så har jag rättat till handleder, fingrar och ben ett antal ggr bara för att få dem att ligga så normalt och snyggt som möjligt, närvaro i vardagen och aldrig låta kroppen ta kontrollen är vad mycket handlar om, utan de delarna spelar det inte så stor roll vad man gör under träningspassen. Men det är klart att det går väl alltid att bli bättre och bli ännu mer närvarande men någonstans måste man ju dra gränsen oxå för hur hårt man ska pressa sig själv.. Men hur förklarar jag för en läkare att jag till och med tänker på hur fötterna sätts i golvet när jag sitter och skiter eller att jag varje gång jag vaknar på natten gör en check för att känna efter hur händer och ben ligger och inte tillåter mig att somna om förrän jag har lagt dem till rätta? Ja, hur fan förklarar man det?..

Jag blir lite arg..

På läkare och sjukgymnaster som bara förstår en bråkdel av helheten.. Kommer nog ett lite längre inlägg om det om ett tag.

Haha

Google om det hade funnits på 60-talet!

http://www.masswerk.at/google60/

Nu blev klockan mycket..

puh, det blir jobbigt att komma upp imorgon..

Jag vill avsluta dagen med en väldigt fin låt med Sonja Aldén & Uno Svenningsson som jag brukar lyssna på när det känns lite jobbigt och inse att ja, jag har ju faktiskt det viktigate här i livet,

personer att bry mig om och som det inte går en dag utan att jag tänker på!

Det finns ingenting som är så fint och så underbart som att ha vänner och familj att bry sig om och som bryr sig! Det gör livet så himla mycket mer värt!

Sov gott!

Vad är det för skillnad egentligen?

Varför är det så mycket svårare och läskigare att säga att man mår dåligt psykiskt än att säga att man mår dåligt fysiskt?

Det är något jag har gått och funderat mycket på i flera år. När någon av de personer som känner en allra bäst och som står en absolut närmast så är det klart att frågan "hur mår du?" innefattar både det fysiska och det psykiska. Men ändå är det så mycket läskigare att säga att man har KAOS, stormslag, hela havet stormar, kortslutning och jag vet inte vad uppe i huvudet än att säga att ja, jag har ont i benet. Det är ju rätt korkat egentligen, varför skäms man så mycket mer att säga att psyket är svagt för tillfället än att säga att det fysiska inte fungerar? Korkat är ordet tycker jag, det ska ju inte vara någon skillnad egentligen! Men det är det, iaf för mig, det känns som ett större misslyckande att inte kunna ta hand om sig själv psykiskt än fysiskt tycker jag. Fast iofs, rollerna kanske är de omvända om man har ett starkt psyke men en svag kropp som lätt blir sjuk? Det kanske den personen ser som ett väldigt misslyckande?

Nyligen fick jag reda på något som verkligen fick mig att tänka till och inse att personer som man aldrig skulle kunna gissa sig till skulle ha problem med sig själva kan ha otroliga problem..

Vad skulle det bli av mig utan träning?!

Den tanken vet jag inte hur många gånger jag tänkte förra veckan när jag mådde mindre bra (fortfarande mycket oklart varöfr jag dippade just nu igen, men shit happens) men iaf(!), de 4 gånger när jag mådde som bäst förra veckan och när det var som lättast att le och känna att livet lekte var när jag var och tränade på concor. Jag får alltid ett leende på läpparna när jag kommer in på gymmet och det håller i sig en stund efter att jag har gått därifrån :) Under de perioder som jag av blandade anledningar inte mår så bra psykiskt behöver jag träningen mer än någonsin, och faktiskt så ser jag till att träna lite extra mycket då bara för att se till att putta mig själv tillbaka i rätt spår igen så fort som möjligt.

Och att gymmet är grymt gör ju inte direkt saken sämre :) I söndags när jag var och tränade så hade jag inte bokat in någon PT-tid med C men sprang ihop med honom efter att jag hade tränat klart. Han är verkligen grym och ser till att alla trivs och intresserad av alla oss som tränar där, jag stod och pratade med honom i säkert 10 minuter då och han frågade vad jag hade gjort sen sist vi träffades, vad som hade gått bra, vad jag ville träna mer etc. Kort och gott, han visade ett genuint intresse för hur det går för just mig och min träning! Det känns grymt att få ett så bra bemötande, både tränarna och hon som äger gymmet är väldigt måna om att vi som tränar där ska trivas. Jag hoppas att jag kan börja vara med på passen snart, det skulle vara galet kul! Snart så tycker jag att det borde fungera, övningarna går bättre och bättre och jag märker att jag blir starkare. De flesta pass ser så galet roliga ut när de andra kör dem.

Innan jag började träna på concor så mailade jag en del med ägaren och head coach bara för att fråga lite hur de ställde sig till att jag som har ett rörelsehinder skulle börja träna där och de mail som jag fick som svar är bland de bästa svar jag någonsin har fått på mail.

Dock finns det en nackdel med att jag har börjat träna igen, jävlar vad med mat jag måste släpa hem mat för att hålla mig mätt.. Och salladsbuffén på jobbet blir dyrare och dyrare, nuvarande rekordet är 700 g sallad (läs massa KÖTT och grönsaker) till lunch :P Men det är väl ett gott tecekn att jag behöver äta mycket, då måste det ju hända något i kroppen :) Nu ska musklerna tillbaka, minst till vad de var i våras när jag åkte från USA..

Först kändes det väldigt dyrt att lägga ut 825:- på träning i månaden när jag kan träna gratis på jobbet men jäklar vad de pengarna är värt det! Ren lycka för 825:-!

Där skulle jag vilja leka :P

Nu kom jag på det!

Det är liiiiite jobbigt att få upp "Ditt lösenord ändrades för mer än ett år sedan" på g-mailen när man försöker logga in med sitt gamla lösenord som uppenbarligen är över ett år gammalt!

Vad var det jag tänkte skriva nu då..

..för 10 sekunder sen så hade jag något som jag hade tänkt att skriva här men du är det helt borta, haha! Snart har jag lika många utkast med bara en rad här som jag har på mailen..

Helgen hittills i helgens

Helgens...

• Dödhet: Rille efter träningen idag, puh! Bl.a. 50 push-ups och 50 ring rows dödade mina armar och axlar rätt bra.. (visste ni att man kan svettas ur ögonen? :P)
• Klantarsle: Klantarlset pappa som satte sig på en full tub elektrodgel som låg på soffan utan korken på :P Ett par deciliter gel på soffan blev resultatet, som gick bort utan fläck sån tur var.
• Jul: Mer julpynt i lägenheten och ljusslinga på balkongen, tack mamma :) 3 tomtar och lite julpyssel som jag gjorde när jag var liten bidrar nu lite till julstämningen här hemma.
• Värme: Fläktelement på 2000 w! Min elräkning kommer inte gilla det men det blir varmt och skönt iaf.
• Bästa: Träffa mamma och pappa och Embla!!
• Jobbigaste: Att vakna och inse att man inte mår ett dugg bättre psykiskt än vad man gjorde kvällen innan.. Tankarna på allt och inget snurrar precis lika fort som de gjorde kvällen innan. De dagarna brukar bli de allra jobbigaste att komma igenom..
• Onödigaste: Vakna halv 7 en lördag och inte kunna somna om även fast man inte sovit 8 timmar. (då är det perfekt att ha morgontidiga vänner och spela wordfeud med!)
• Stillhet: Tidig promenad längs vattnet igår. Det har precis börjat bli is på vissa ställen.
• TV: Så mycket bättre, det var bra igår! Ska jag betala den där tv-licensen kan jag ju iaf se till att kolla på ett program typ varannan vecka.
• Insikt: Jag har aldrig varit på centralstationen i Sthlm!
• Låt: Kent - 999
• Bästaste bästa: Mamma som vet exakt när jag behöver en extra lång hejdå-kram för få lite styrka att klara veckan tills vi ses igen.
• Nedräkning: Till torsdag.
• Töntigaste(?): Kolla på julkalendern.

Vissa helger saknar jag pluggandet

Oj vad skönt det var att alltid ha något att göra, typ en dag när inte så mycket annat kul händer. Alla mail som låg och väntade i inkorgen är svarade på, lägenheten är någorlunda hyggligt städad, jag har varit och tränat = jag har inte så mycket att göra.. Nu hade det varit skönt att ha lite skolarbete att sätta sig med.

Ett hårt träningspass..

...är ibland precis vad jag behöver för att humöret och självkänslan ska få en liten putt i rätt riktning. Idag bestod detta träningspass av;

• 5 minuter i toktempo på roddmaskinen, tror jag kom runt 1300 meter, längre än vad jag brukar komma.
• 50 burpees. Jag fattar inte att det kan vara så brutalt jobbigt att resa sig upp från liggandes raklång på magen :P Det är ju egentligen det man gör men med ett hopp (givetvis så högt det bara går!) på slutet.
• 12 pull-ups, utan hjälp från elastiskt band! Dock inte på rad :P 3 år gången blev det.
• 30 Sumo Dead Lift High Pull med 12 kg kettlebell
• 45 thrusters, inte med skivstång men med ett elastiskt band som är fäst i en kettlebell som står på golvet. Jag är som svagast när jag har mina armar nästan raka och ni kan ju räkna ut vart gummibandet gör det som jobbigast... C höll med om att den övningen var lite elak när han kom på den i fredags! :P

Jag gissar att jag kommer ha ont i axlarna imorgon! Och sova gott inatt!

Och fredagens träningspass med C: (mest för att jag själv ska kunna gå tillbaka och kolla vad vi gjorde om ett tag) 15-12-9 av:

• Thrusters med gummiband
• Burpees
• Thrusters med bara kvastskaft
• Pull-ups med rött gummiband som hjälp runt ena foten.

Det träningspasset kan en bra kombo och dödade mig på ett mycket bra sätt!!

En helg i racerfart och kaos i hjärnkontoret!

Den här helgen har gått fort, lite konstigt eftersom jag samtidigt har varit ganska så uttråkad och inte vetat vad jag ska göra under stora delar av den. Imorgon är det måndag igen och jag har tyvärr ingen större förhoppning om att den här arbetsveckan kommer att börja bättre än vad den förra avslutades.. Datorer och programmering kan vara fruktansvärt frustrerande ibland! Usch.. Menmen, förr eller senare så måste väl problemen bytas ut mot framgång? :) Konstigt vore det ju annars! Lade några timmar idag på att försöka förstå vad det är jag ska göra.

Under vissa perioder ledsnar jag så brutalt mycket på min kropp och alla begränsningar och svårigheter som den för med sig. Även fast det inte är några stora saker egentligen när allt räknas ihop så känns det ändå som mer än vad jag klarar av vissa perioder.. Men ändå, allt som jag skulle vilja göra som alltid finns i huvudet och ligger och gnager och tär. För att nämna ett exempel så vore det så fruktansvärt skönt att inte ha toksvårt att hitta ett par skor som både är sköna och som är lätta att gå i och av modell vintersko.. Jag avverkade 3 butiker igår utan någon jaktlycka!  Under såna här perioder är det skönt på något sätt att veta att det är fler än jag som är 24 år gamla och som inte lyckats acceptera sina muppiga kroppar och rörelsehinder fullt ut.. Hur man nu kan göra det har jag tyvärr inget bra svar på. Men ändå, skönt att veta att jag inte är ensam om att ha misslyckats på den punkten. Det sjuka är att vissa dagar är hur fine som helst och jag bryr mig inte ett dyft om kroppen och nästa dag så avskyr jag mörkret för dess fruktansvärda effektivitet när det kommer till att förvandla fönsterrutor till speglar och spegelbilder som inte går att fly ifrån..

Undra när det här hände senast?

Igår när jag åkte från jobbet så var jag så fruktansvärt less på datorer och allt som har med datorer att göra (framför allt UDP anslutningar!) Då bestämde jag mig för att ha minst 24 timmar fria från dator, det blev faktiskt nästan 27 :) Galet skönt har det varit! :) Jag ska försöka dra ned antalet timmar som jag sitter vid datorn under kvällar och helger, men det är svårt, det är ju då jag har tid att svara på privata mail!

Senaste gången som det gick så här många timmar utan att jag rörde en dator kan ha varit i augusti när jag var i Fjällbacka på I:s 25-årsfest..