Ibland önskar jag att det fanns en avknapp

Varför är det så svårt att sluta oroa sig för allt, det blir ju fan bara värre ju äldre jag blir.. Framtiden känns så läskig på något sätt så mycket som ska falla på plats de närmaste åren. Skolan är på något sätt en ganska så skyddad verkstad, man får gå där om man har tillräckligt bra betyg, men så är det ju inte riktigt när man kommer ut på arbetsmarknaden. Då måste man kunna något och vara bra på det man gör, läskigt.. Och allt annat som ska väljas och fixas och donas med, bestämma vart man vill bo, fixa lgh, listan är lång!

Näe jag skulle nog vilja spola fram tiden 10 år, det vore nice om det gick! Men då kanske bara oron är ännu värre, vem vet..

Mest är jag nog orolig för att livet kommer bli väldigt ensamt när jag slutar kth. Att jag kommer tappa kontakten med alla jag lärt känna under de här 4,5 åren. Det är lite läskigt att inte veta hur allt kommer att bli, jag gillar det inte alls.. För vad är det som säger att det inte blir likadant som det har blivit på högstadiet och gymnasiet, man ser inte skymten av folk efter avslutningen. Men å andra sidan är nog det mesta av det mitt eget fel och min dåliga självkänslas fel. Jag har ju inte direkt varit bra på att höra av mig till folk utan tänkt som att varför skulle någon vilja prata med mig eller träffa mig? Så tänker jag iofs fortfarande ganska så ofta, lite dumt kanske men inte så mycket jag kan göra något åt. Eller så står folk ut med mig i 3 år sen är det enough liksom. Vem vet..

Nehepps, önska mig lycka till med att sova inatt och att jag slipper vakna kl 1 av Adele's "Someone like you" på högsta volym kl halv 1 inatt!