I fredags på jobbet så kallade delprojektledaren för mjukvara oss till ett möte. Beställaren av den produkt som jag jobbar med hade valt att skjuta fram leveransdatumet ytterligare. Detta leder så klart till att projektet måste ha en lägre kostnad per tidsenhet fram till den nya deadlinen = färre personer sysselsätts av projektet. Jag var en av två personer som inte kommer att få arbeta vidare i projektet, rätt så förståeligt eftersom jag var sist in och har minst erfarenhet av oss som jobbar med det. Helst skulle vi sluta så fort som möjligt, han skämtade och sa att vi skulle få skotta tak eller tömma papperskorgar fram tills de hittade nya projekt åt oss..
Men även fast jag har full förståelse för varför jag blev petade så känns ändå helkass, nu blir allt nytt igen, nya verktyg, nya arbetsuppgifter, ett helt nytt system att sätta sig in i. Jag som har börjat känna att jag gör lite nytta först nu... Visst det kan bli bättre på många sätt med ett nytt projekt, vilket jag hoppas på förstås men det känns ändå fruktansvärt jobbigt för tillfället och j ag vet knappt vart jag ska ta vägen!
Jag gillar inte förändringar när jag inte vet vad som komma skall, vad som väntar och vad jag slängs emot. Kommer jag fångas upp av en stor fluffig kudde som ger mig en skön fin studs upp igen eller kommer jag att få en jävla fart mot ett lager vässade spjut?
Återigen kommer jag kanske få nya människor att äta lunch med och jag kommer återigen behöva samla mycket av mitt mod och visa mig svag och erkänna att jag inte klarar av att bära ett glas vatten till bordet och be om hjälp med det.. Förhoppningsvis vågar jag denna gång oxå precis som två ggr tidigare i höst, tre år utan dricka till maten som i gymnasiet känns kanske lite onödigt att göra om bara för att jag inte vågar erkänna att jag inte klarar av att bära ett glas..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar