För någon vecka sedan såg jag det här videoklippet:
Fasen vilken grym människa! Så otroligt viktigt arbete han gör, man kan ju tycka att alla som sitter i rullstol borde vara experter på att köra rullstol, så är det tyvärr inte.. Undra hur många som sitter i rullstol som har utmanat sig själva så mycket så att de faktiskt har ramlat ur stolen? Hur ska man kunna veta vart gränsen går, vad som är möjligt i livet, vad man klarar av om man aldrig försöker göra något och misslyckas? Innan man har misslyckats så har man ju faktiskt alltid tagit till en säkerhetsmarginal i det man gjort.. Jag har flera kompisar som jag rent ut sagt har blivit förbannad på för jag tycker att de gör rullstolen till en ursäkt och inte överhuvudtaget försöker att utforska vad som faktiskt är möjligt att göra med den. Visst man kan slå sig och göra illa sig när man misslyckas men även det är väl en del av livet?
När man ligger där på marken och har ramlat, oavsett om det beror på att man har ramlat ur sin rullstol eller om kryckan och benen har tagit en helt annan väg än beräknat så är det bara en sak man kan vara säker på; det kommer hända igen, om det händer om 10 sekunder igen eller om 10 månader har man ingen aning om men det kommer hända, och att ligga kvar och tycka synd om sig själv är inget alternativ. Frågar är inte om utan när. Ibland kanske man till och med ligger där för att man försökt med något galet som var lite för tufft och vågat? (då förtjänar man att ge sig själv en klapp på axeln även fast man ur ett visst perspektiv har misslyckats!)
Sen diggar jag hans galenhet och beslutsamhet, synd att han inte kom enda upp till toppen på Keb.. :( Men det är respekt att våga sig på att bestiga Kebnekaise när man till vardags sitter i rullstol!! Och försöka släpa sig upp med hjälp av enbart armstyrka är styrka! Det go:et och modet skulle jag vilja ha. Tips på galenskap att göra tas tacksamt emot!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar