..och mår så jäkla dåligt inför och bara vill kräkas på och slå på... Jag vet att det finns undersökningar och behandlingar som är ljusår värre än att gå och träffa en läkare och en sjukgymnast för att se om det går att göra något åt töntig liten höft. Jag är nog rätt så brutalt mesig när det väl kommer till kritan.. Men ändå blir det så jävla personligt på något sätt. På något sätt känns det som att det är allt jag kämpar för, allt jag jobbar för, allt jag sliter mig blodig för att bygga upp som ska bedömas, min älskade kära kropp. Och det känns så jobbigt när man redan på förhand vet att läkarna bara förstår en bråkdel av allt, att man återigen kommer få höra att man inte är som andra.. Nu tänkte jag skriva att kroppen är fel på fel sätt men det stämmer ju faktiskt inte. Det finns inga kroppar som är rätt eller fel, det finns bara kroppar som är annorlunda.
Inte blir det bättre av att man står där i bara kalsonger och två personer försöker förstå vad det är som gör att jag är så sned som jag är. Och under tiden så använder de ord och uttryck som jag inte förstår ett dyft av, kanske lika bra det kanske. Slutsatsen blev iaf att de trodde att jag antagligen kan få min höft att bli mer rak genom att träna "rätt" samt genom att vara mer närvarande i min kropp i vardagen. En typ av träning som de trodde mycket på kallas feldenkrais och kunde enligt dem hjälpa mig att komma åt de djupa musklerna närmast ryggraden som bidrar till stabiliteten. De kunde man komma åt genom att öka blodcirkulationen i de områdena, hur en muskel kan byggas upp genom att det bara går mer blod genom den har jag inte en aning om, jag tycker det är lite konstigt, för att bygga upp en muskel trodde jag att man var tvungen att aktivera den med träning..
Jag skulle även göra två olika röntgenundersökningar av höften, framför allt för att se hur dålig höften var så att de kunde utifrån dem avgöra hur hårt jag kunde träna utan att riskera att höften blir sämre. Jag tycker det känns lite onödigt, jag kommer inte börja träna mindre och lättare träning bara för att jag får reda på att höften kan hoppa ur, men det är väl bra att kolla upp iaf.. Jag kan ju liksom inte låta något som kanske kan inträffa snart om jag har otur styra mitt liv, vad skulle livet bli om man levde det så? Antagligen bra mycket tråkigare. Visar det sig att höften ger upp helt om några år så visst, tråkigt, men jag vill känna att jag använt den fullt ut och gjort så mycket som möjligt med den fram tills dess.
Tyvärr så sa de att det var direkt dåligt för mig att träna övningar som aktiverade båda sidorna av muskulaturen nere i mage och rygg (som t.ex. en sit-ups gör) eftersom det bara skulle göra sidoskillnaden större och jag skulle bli ännu snedare. Jag håller inte med där, jag tycker att det är fel. Jag resonerar så här; om jag ska kunna leva det liv jag lever idag så måste jag ha en sida som fungerar utan att svika mig, ett ben som klarar att bära upp min tyngd under stora delar av dagen och en arm som klarar av alla tunga lyft som vardagen innebär. Kort och gott åtminstone en sida i kroppen som har muskler och är någorlunda stark och kan kompensera för avsaknaden av styrka i den andra, självklart skulle jag föredra att även högra sidan var lika stark. Men på sjukgymnasten och läkaren lät det snarare som att det var bättre att gå åt andra hållet, att vänster skulle bli svagare. Där sa jag ifrån och gav ungefär förklaringen som jag skrev här ovan.. Det går ju liksom inte, tänk bara en sån sak som att jag inte skulle ha styrka i vänster arm att hugga tag och klamra mig fast i ett trappräcke när jag är på väg att ramla i en trapp, då skulle jag garanterat ha några framtänder mindre..
Och det här att vara mer närvarande i kroppen i vardagen förstår jag inte hur jag ska kunna uppnå, det är jag redan. Det är inte bara under träningspass som man ska träna, ska man bli bättre i kroppen måste närvaron och fokuset finnas där jämnt, 24-7. Bara under den tid som jag skrivit det här inlägget så har jag rättat till handleder, fingrar och ben ett antal ggr bara för att få dem att ligga så normalt och snyggt som möjligt, närvaro i vardagen och aldrig låta kroppen ta kontrollen är vad mycket handlar om, utan de delarna spelar det inte så stor roll vad man gör under träningspassen. Men det är klart att det går väl alltid att bli bättre och bli ännu mer närvarande men någonstans måste man ju dra gränsen oxå för hur hårt man ska pressa sig själv.. Men hur förklarar jag för en läkare att jag till och med tänker på hur fötterna sätts i golvet när jag sitter och skiter eller att jag varje gång jag vaknar på natten gör en check för att känna efter hur händer och ben ligger och inte tillåter mig att somna om förrän jag har lagt dem till rätta? Ja, hur fan förklarar man det?..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar