Ett steg närmare rätt?

Ibland så tänker jag alldeles alldeles för mycket på en massa gammalt. Eller tänker på en massa gammalt gör jag väl egentligen jämnt men ibland gör jag det mer än annars, senaste veckan har varit en sån vecka.. Mest känns det egentligen onödigt eftersom man ändå inte kan ändra på något av det som varit.. Men det är ju så lätt att göra ändå.. Det mesta är sånt som jag bara borde släppa och inse att det är ett passerat kapitel och inte gå och känna mig som en rutten människa på grund av det varenda dag..

Jag fattar liksom inte, hur jäkla mesig var jag egenligen när jag var liten? Hur lågt värdesatte jag mig själv egentligen? Antagligen betydligt lägre än vad jag gör nu. Jag hoppas att jag har blivit lite bättre på den punkten iaf. Och hur ruttna är egentligen barn mot varandra? Fy fan vad jag hatade de 2 åren i skolan när mitt klassrum var 1 våning upp, trappor var ju egentligen inga problem så länge jag kunde hålåla mig i räcket. Det var just det att när vissa personer kom på att jag behövde räckena för att komma ned så var det ju jätteroligt att ställa sig och blockera ledstängerna på båda sidorna.. Och det var väl egentligen inte så konstigt att de gjorde det, jag stack ju ut och var lätt att reta upp sig på och smälte inte riktigt in. Det sjuka var väl snarare att det tog så lång tid innan jag tyckte att det var fel och såg till göra något åt det.. Sen att jag tillät folk göra mitt liv till ett helvete flera ggr efter det vid andra tillfällen och på andra sätt är väl kanske ännu värre..