Ibland så ledsnar jag så brutalt mycket på min kropp och det som inte fungerar som det ska.. Allt jag vill är att skita i kroppen och det som inte fungerar och leva livet precis som om den skulle fungera som den ska men det går ju inte. De flesta dagar bryr jag mig inte om att det är som det är men ibland kommer det en period när det känns extra tungt.. Just nu är en sån period, en period när jag bara känner för att skita i all träning, allt, det kommer ju ändå aldrig att bli bra så vad spelar det för roll? Men så klart vet jag att det är fel.
Det är så galet jobbigt att vara den enda(?) i en hel matsal som sitter utan en bricka under tallriken, visst jag får ju fortfarande med mig maten själv men ändå. Nej matlåda är förbannat jävla bra. Då smälter jag åtminstone in lite.. Jag funderar allvarligt på att börja med matlåda igen även fast jag har pengar till att äta i lunchrestaurangen nu.
Jag har för mig att jag för ganska så länge sen skrev ett inlägg om hur spasticitet och min kropp påverkas av olika situationer och känslor, det är lite småjobbigt nu med nytt jobb. Nytt jobb = lite grejer då och då som jag är nervös för. Inget fel med det.. Det jobbiga är bara att min kropp kan göra vad fan som helst, nästan, när jag blir nervös. Benen far hit och dit, tal och ansiktsmuskler fungerar inte för fem öre, jag måste sitta på höger hand för att ha en chans att den ska vara still. Det slutar med att jag är mer nervös för vad kroppen ska hitta på när jag blir nervös än vad jag är nervös för det jag egentligen är nervös för. Det drygaste av det är faktiskt att jag i olika grad förlorar kontrollen över ansiktet (Finns en anledning till varför jag alltid har avskytt skolfotograferingen). De som umgåtts mycket med mig har väl mer eller mindre märkt att det är så. Det här att klämma fram ett leende när det är dags för fotografering är inte lätt alla ggr när ansiktet vill något helt annat. För det mesta slutar det med att jag ser ut som jag vet inte vad.. Baksidan av det är ju faktiskt att många kan uppfatta mig som socialt konstig..
Så det jobbiga är egentligen inte det direkta som kroppen hindrar mig från att göra utan det indirekta, de konsekvenser som de saker jag inte kan göra får. Några kilo mental styrka till skulle inte vara helt fel, då kanske jag skulle orka hålla mig ovanför ytan lite oftare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar