Balansgång på tunn lina

Lärvärd artikel om träning när man är liten och har en cp-skada http://www.abc.net.au/rampup/articles/2013/07/29/3813511.htm jag håller inte med om att det är så hemskt med träning som det framställs i artikeln. Så länge man utvecklas och träningen gör saker bättre så tycker jag träning är en bra sak. Självklart, det är tufft och man får ju inte bli för nöjd med hur kroppen fungerar för då tappar man gnistan som behövs för att hela tiden sträva efter att bli bättre. Jag hoppas att flickan i artikeln kommer att inse hur bra träningen varit när hon blir äldre!

Jag tycker att det är en skitsvår balansgång, att alltid ha en liten ilska i sig själv på kroppen och sin skada och utmaningen som den ger en för att ständigt vilja bli bättre och samtidigt acceptera sig själv och att det är tillräckligt bra som det är, jag duger. Smått klurigt! Jag löser det ofta genom att vara nöjd med kroppen på vissa sätt/vissa delar av den och mindre nöjd med andra.. Höger arm t.ex. har jag alltid en ilska mot. Okej, inte alltid faktiskt. Den är förbaskat bra när jag har varit ned och köpt en smoothie på flaska i kiosken på jobbet, tar jag flaskan i höger hand när jag går upp till mitt rum igen så har höger hand skött om skakningen på vägen, helt automatiskt! Praktiskt och tidsbesparande :P