Den senaste veckan så har jag varit i Västerås och tränat konduktiv pedagogik. Det har varit grymt och om man ska tro mamma så såg hon skillnad på mina fötter och hur jag gick redan efter första dagens träning. Jag har mest märkt resultatet av träningen genom att jag har varit mer avslappnad i både händer och fötter.
Det är helt galet att en armhävning kan bli så otroligt mycket jobbigare bara genom att jag tvingar mig själv att hålla ut fingrarna raka på höger hand istället för att ha den knuten.. Då känns det med en gång helt omöjligt att komma upp med bröstet från mattan och sträcka ut armarna raka.. Hrm, det har blivit väldigt lite fel när jag har suttit och skrivit det här, jag har till och med kunna få upp lite skrivhastighet med höger hand för en gångs skull :)
Träningen har varit galet tuff iaf, hur katten orkade jag med det här när jag var liten? Det är mycket oklart! Kanske inte så konstigt att jag har blivit världsbäst på att döma mig själv hårt.. Måndagens och fredagens träningspass var värst. Då var tårarna inte många millimeter från ögonlockets kant, oj vad jag kände mig kass då och oj vad hjärnan pumpade ut overloaid, please shut down a task, don't do this. Då blev det lite jobbigt, men jag lyckades på något sätt hålla ihop mig själv :) Det var länge sen som träning lyckades bryta ned mig så mycket psykiskt så jag bara ville lägga mig med huvudet under en kudde och gråta en skvätt och glömma allt skit..
Och som H och jag skämtsamt har sagt till varandra flera gånger unmder veckan; "Det här är inte träning, det här är tortyr" Träning som är riktigt bra ska nog kännas lite som tortyr och hjärntvätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar