"The scars remind us that the past is real"

Det finns vissa saker som är galet jobbiga, alla har vi ett gäng saker som vi tycker är jobbiga på ett eller annat sätt. För mig är en sån sak när någon ska bedöma min kropp och funktionen i den. Jag tycker det är vidrigt rent ut sagt.. På måndag är det dags igen, måndag kl 17:00. Då är det dags att bli internationellt klassad för RaceRunning-tävlingarna. Det hade varit rätt så skönt att få det överstökat redan på söndagen men nu är det som det är. Det känns som att allt som läkarna och sjukgymnasterna är ute efter är att hitta fel, du har bara så mycket rörlighet i den leden, tack. Du är så sned i ditt bäcken, tack jag vet. Du har mycket mer styrka i vänster sida, jo tack, jag ser det varje gång jag kollar mig i spegeln. Men de är så klart inte ute efter att göra det hemskt och bara hitta fel, det bara känns så.

Ibland har jag inbillat mig att det bara är jag som är så galet fjantig och tycker att sånt här är jobbigt trots att den här kroppen har gjort så att jag utsatts för det i mer än 25 år. Men huxflux visar det sig att jag inte kunde ha mer fel. Det finns fler än jag som tycker att det är precis lika jobbigt, som har lika mycket ångest inför det. Det är rätt så skönt på något sätt, att känna att man inte är ensam. Men ändå så är det skit att fler tycker det är lika jobbigt. Det har sina fördelar att känns någon vars kropp tvingar personen igenom samma saker som min kropp tvingar mig gå igenom :)