Igår var en tung dag, egentligen var det vgäl inget stort nmen en massa snmåsaker som fick en mnassa utrymme.. Händerna muppade som tusan och gjorde inte alls soim jag ville att de skulle, ja de gör de ju fortfarande, ni ser ju hur det här ser ut.. Dessutom bråkade ryggen lite mer än vad den brukar. Vissa dagar kan jag hantera det hur bra som helsy och bryr mig inte om det och låter det inte påverka mitt psyke men igår var tyvärr inte en sån dag. Det går bra så länge jag har andra personer runt omkring mig och jag tror inte att det syns så värst mycket hur jobbiga jag tycker såna dagar äör. Men när jag kommer hem och är ensam sså går det inte riktigt att hålla styrkaan uppe längre.. Jag har funderat på varför dte skiljer så mycket dag tull dag men det är fan ett mysterium utan lösning! Vssa dagar påverkar det inte mig ett skvatt, andra dagar blir det som igår. Den största utmaningen då är att fortsätta känna sig bra, bäst, grymt, åtminstone lite.

Många tycker snog att det är lite fjantigt att jag påverkasw så myvckiet av hur bra kroppen fungerar, det ör ju som det är men ändå på något konstigt sätt så har jag inte lycfkas lära mig att hantera det än. Jag tycker själv att det är rätt fjantigt.. Kanske beror det på att jag vill så otrsoligt mycket? jag hatar att inse mig besegread av något sp fjantigt som lite spasticitet och få kämpa hårdare än andra, det ska jag väl orka med?... Det är ju egentligen bara att kämps lite mer, vara lite mer envis, försöka litwe mer, styra tankarna in på en bättre mer rätt bana. Så svårt ska det ju ändå inte vara. men ändå, den där lilla puffen energi som behövs finns inte riktigt där. Jag och min kropp vill inte riktigt gå åt samma håll ibland :(

Kanske blir det bättre idag? Förhoppningsvis blir det det!

(Idag har jag inte3 orkat gå tillbaka och ändra alla fel som mina små fingrar hgar orsakat när de lever sina egna liv, ni får stå ut med det!)