Idag blev det jobbigt bland alla tankar och allt kaos efter gårddagens misslyckande med lödningen. Det går inte att beskriva på ett vettigt sätt hur frusterande det känns att veta exakt hur man ska löda fast det där rackarbajsans lilla stiftet på kabeln om bara händerna kunde vara stilla och gör som de borde. Det är bara surt.. När motoriken i kroppen sätter begränsningar för vad jag klarar av så störtdyker allt, självkänsla, tillit till mig själv, glädjen, viljan att göra något överhuvutaget. Men konstigt nog så kommer inte de tankarna direkt efter, det jobbiga kommer oftast ett tag efter när jag börjar fundera tillbaka på det, hur jag skulle ha gjort för att det skulle ha gått bättre och kommer fram till att det nog inte finns ett skit jag skulle kunna ha gjort.. Det finns inget värre än att känna att kroppen inte räcker till. När kroppen inte räcker till känner man sig liksom dålig på livet..
En av mina absolut sämsta sidor är att jag inte klarar av att hålla modet uppe och vara den jag borde vara så fort det kommer någon lite motgång som kräver att jag måste kämpa mer än vanligt. Det är en grymt dålig sida, livet är ju liksom inte lätt för någon, det vet jag mycket väl. Men likt förbannat så blir det likadant varenda gång det är något som inte går som jag vill.
Idag skulle jag helst vilja ligga gömd under täcket hela dagen men inget skulle ju bli bättre av det så det är väl lika bra att försöka ta sig upp ur sängen och försöka vända tankarna. Kanske tänka lite på förra helgen och min braiga födelsedag istället :) Sådana här dagar kommeriaf mer och mer sällan, det är ju ganska så bra det iaf. Men det bästa vore om jag hittade styrkan att hålla dem borta helt..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar